1. Yttrandefrihet, frihet i rörelse och språk
Tanke- och yttrandefrihet är grundläggande pelare i ett helt igenom demokratiskt samhälle, där medborgare utövar sina rättigheter och verkligen deltar i frågor som rör allmänheten. Dessa grundläggande friheter knoppar av sig och blir mer konkreta inom olika samhällsområden – mediefrihet[i], akademisk frihet[ii] eller frihet för konsten och vetenskapen[iii]. I sina ståndpunkter och konferenser har parlamentet givit dem alla särskild uppmärksamhet[iv].
När det gäller konstområdet erkänner parlamentet följande: ”Främjandet av den kulturella mångfalden i Europa och medvetenheten om gemensamma rötter utgår från den konstnärliga yttrandefriheten (…)”[v]. Konstnärer har under lång tid strävat efter denna frihet som gör det möjligt att skapa originella och betydelsefulla verk.
Att frigöra konstnärens rörelse på målardukens yta har ända sedan slutet av andra världskriget, både i Europa och i USA, varit ett bestående inslag i abstrakta trender, oavsett om det gäller informell konst eller abstrakt expressionism. Dessa konströrelser sökte ofta inspiration i de flytande linjerna i kinesisk kalligrafi och zenbuddismens meditativa tillstånd.
Poets for Democracy
Poets for Democracy
Poets for Democracy
BURHAN DOĞANÇAY –
FELIX DROESE – Das Sichtbare des Unsichtbaren
ADOLF FROHNER –
LEANDER KAMPF & SAM ALEKKSANDRA –
Democratic Body
A. R. PENCK –
Tura Kultura
Tura Kultura
Tura Kultura
Tura Kultura
EMILIO VEDOVA –
Form of Freedom
Form of Freedom
PAT ANDREA –
GEORG BASELITZ –
JANNIS KOUNELLIS –
Homage to Calligraphy (1981), ett utmärkt exempel på den turkiska konstnären Burhan Doğançays (1929–2013) bildkonst i dess mest stiliserade och eleganta form, ingår i hans serie Ribbon. De nyckfulla och böjda linjerna ser ut som om de har lossnat och hänger som snören från en imaginär vägg, i ett fantastiskt exempel på trompe-l’oeil som påminner om islamisk kalligrafi.
Doğançay hade ett passionerat intresse för affischer som satts upp på väggar runtom i storstäder. I mitten av 1970-talet inledde han ett omfattande projekt med dokumentärfoton kallat Walls of the World. Det är ett eko av den franske konstnären Jacques Villeglés verk. Han var en pionjär inom gatukonst i början av 1950-talet och skapade en exceptionell konstsamling av décollage och trasiga affischer. Det ger de lager av affischer och lappar som fästs på väggar i storstadens gator eller tunnelbana ett estetiskt värde.
Doğançay framställer en simulerad och kalligrafisk klippning i duken, medan Felix Droese (född 1950) , i sitt verk från 1986, Das Sichtbare des Unsichtbaren (Det synliga i det osynliga), konfronterar oss med en duk som bokstavligen skurits sönder. Denna titel visar hur vårt tänkesätt och vår övertygelse (det osynliga) oundvikligt påverkar vår materiella verklighet (det synliga).
För Felix Droese går konst och politisk aktivism hand i hand. Detta har under hela hans karriär visat sig vara en svår kombination. 1970 skrev han in sig vid Kunstakademie Düsseldorf och studerade för Joseph Beuys. Droese har varit aktiv i rörelser mot krig, mot imperialism och för miljön och har också gjort civiltjänst på en psykiatrisk institution istället för värnplikt. Droeses karriär har kantats av demonstrationer, fängelsevistelser, samarbete med journalistister och sammanslutningar, politiska val och andra politiska ambitioner.
Att skapa och kodifiera ett eget, autonomt och personligt språk är något som många framstående samtida konstnärer strävar efter. Detta är också ett viktigt särdrag i A. R. Pencks (1939–2017) konst. Han föddes som Ralf Winkler i tyska Dresden, men tog sig namnet A. R. Penck 1968 efter geologen Albrecht Penck.
Under 1960-talet utvecklade Penck en figurativ estetik med streckgubbar och likformiga tecken och symboler som påminner om förhistoriska teckningar. (…) Denna estetik vidareutvecklade han fram till början av 1970-talet medan han bodde i dåvarande Östberlin i DDR. Under den förtryckande kommunistregimen övervakades Penck och hans likasinnade av säkerhetspolisen Stasi eftersom deras verk var avantgardistiska och hade en politisk dimension[vi].
Penck utformade ett slags kryptisk, primitiv kod med målet att kringgå alla former av censur och kontroll. Han använde sig av en rad olika pseudonymer vilket gjorde det lättare att föra ut hans målningar ur Östtyskland. 1980 flyttade han till Västtyskland och blev vän med nyexpressionistiska målare som Markus Lüpertz och Jörg Immendorff[vii].
Emilio Vedova (1919–2006) – Bianco e nero (Svartvitt)(1964) – var en av den abstrakta konstens främsta exponenter i 1900-talets Italien, och hörde till dem som såg konsten som ett revolutionärt och politiskt verktyg. Vedova gick 1942 med i den milanesiska antifascistiska gruppen Corrente och var med och undertecknade Oltre Guernica-manifestet i Milano 1946.Corrente-gruppen ställde sig bakom Picassos Guernica som en symbol och estetik för att bekämpa barbari och tyranni[viii]. Gruppen hade inget fastställt program, men medlemmarna hade föresatt sig att försvara ”modern” konst vid en tid när den nazistiska kampanjen mot så kallad entartete Kunst (”urartad konst”) höll på att sprida sig till Italien. Vedovas målningar från 1950- och 1960-talen avspeglar en mottaglighet för samtida politiska skeenden, till exempel de revolutionära proteströrelserna i Europa 1968. Bianco e nero är ett exempel på hur Vedova använder abstraktion för att förmedla sina politiska sympatier och förhoppningar[ix].
Unga artivister samordnade av Elena Poljuha skapade en serie med fyra akrylmålningar med titeln Tura Kultura (2024). De använde sig av en direkt, nästan kroppslig ansats i målningen genom att arbeta sittandes på huk över en målarduk som lagts ut på ateljégolvet. Det är en metod som innebär ett särskilt direkt och intimt samspel mellan konstnären och duken, i samma anda som Jackson Pollocks action painting.
Resultatet är en livfull, instinktiv och spontan bild, som påminner om den aggressiva och kraftfulla stilen i Adolf Frohners (1934-2007) målningar.I Odysseus auf der Suche (Odysseus på jakt) (1997) reducerar Frohner människokroppen till en vag kontur av rödaktiga, avbrutna linjer och ryckiga streck, som om en söndersliten kropp hade tryckts på duken. Denna besynnerliga siluett upptar hela bilden och avspeglar Frohners nära kopplingar till Wienaktivisternas aggressiva uppträdanden på 1960‑talet – estetiken är densamma på Frohners målning från 90-talets slut.
Även den danske målaren Claus Carstensen (född 1957) är bekant med detta expressionistiska bildspråk, som inte bara konfronterar verklighetens råaste och mest dramatiska aspekter, utan även lyfter fram dem. El Arba (1989) är ett tydligt exempel på Carstensens starka historiska och politiska medvetenhet. Genom användandet av djärva färger och sin förkärlek för våldsamma och obehagliga ämnen utmanar konstnären helt öppet betraktaren. Det framgår tydligt i valet att avbilda Souk El Arba – ett övergivet militärt flygfält i Tunisien från andra världskriget[x].
Kritiker som har ägnat sig åt Carstensen har kommenterat hans verk så här:
Claus [Carstensen] är ingen dyster målare i klassisk mening. Han målar motiv som ingen vill föra fram i ljuset. (…) Hans verk handlar om drabbande och kontroversiella frågor som yttrandefrihet, totalitarism, intimitet och nakenhet. Både innehållet och stilen gör att vi dras in i Claus Carstensens ständiga ifrågasättande av myndighetskontroll, totalitära system, stelbenta kategorier och vedertagna tänkesätt[xi].
Jannis Kounellis’ (1936-2017) medvetet grova och rudimentära användning av material är kännetecknande för det självrefererande verket Composizione (Komposition) (1992). Säckväv och kolfragment täcker delvis över ett fotografi av hans installation på Attico-galleriet i Rom 1969, bestående av 12 levande hästar. Installationen var en symbolisk milstolpe i karriären för Kounellis, som är en nyckelgestalt i arte povera-rörelsen.
Några arbeten där den provocerande och excentriska karaktären i hans verk går igen, om än med väldigt annorlunda plastiska medel, är de figurativa verken på papper av Pat Andrea (född 1942) – Black Magic (Svart magi) (1981) – och Georg Baselitz (född 1938) – Man with ball– beach picture (Man med boll – strandbild) (1981). Med tunna och prydliga linjer fångar Andreas teckning tydligt en scen med en murrig, drömaktig bakgrund. Bland konstnärens återkommande teman finns rädsla, åtrå, makt, grymhet och erotik. I Baselitz verk ser vi en av hans säregna uppochnedvända figurer med suddiga konturer och spridda färgstänk. Det var 1969 som Baselitz fattade det radikala beslutet att måla och visa sina bilder upp och ned. Denna ”omvända” målarkonst vittnar om hans konsekventa önskan att gå sin egen väg – en självständighet som han redan hade gett uttryck för med ”Pandämonisches Manifest” (Pandemoniskt manifest) (1961–1962) som han skrev ihop med Eugen Schönebeck[xii].
Den frihet till konstnärligt uttryck och skapande som vi idag ser som normal och grundläggande i Europa – friheten att uttrycka sig kroppsligt och muntligt, tanke- och yttrandefriheten, och den geografiska rörelsefriheten – utgör centrala motiv för de artivistiska verken i det här avsnittet.
Democratic Body (Demokratisk kropp) (2024) av Leander Kampf och Sam Alekksandra är en video-performance där Kampf utför en dans samtidigt som Alekksandra läser upp en dikt. Dansen grundar sig på formella parametrar som bestämdes på demokratisk väg genom en enkät på nätet. Där fick deltagarna avgöra dansens struktur utifrån vissa kriterier och aspekter (mest använda kroppsdelar, rytm, riktning osv.).
Vid Citizens’ Garden Poetry Slam (2024) samlades en rad europeiska poeter som öppet delade med sig av sitt arbete och sina tankar och åsikter om situationen i dagens EU.
Med sin immersiva installation Form of Freedom (Frihetsform) (2024) vill Bozhana Slavkova gestalta den fria rörligheten i EU. Installationen är en subtil och viktlös metafor för dagens möjligheter att fritt resa tvärs över kontinenten – ett privilegium som var otänkbart för många européer ur tidigare generationer.
[i] Europeiska kommissionen, Den europeiska mediefrihetsförordningen, finns på: https://commission.europa.eu/strategy-and-policy/priorities-2019-2024/new-push-european-democracy/protecting-democracy/european-media-freedom-act_sv.
[ii] Europaparlamentet, EP Academic Freedom Monitor 2023, finns på: https://www.europarl.europa.eu/thinktank/en/document/EPRS_STU(2024)757798;
Europaparlamentet, European Parliament Forum for Academic Freedom, finns på: https://www.europarl.europa.eu/stoa/en/ep-academic-freedom.
[iii] Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 13 – Frihet för konsten och vetenskapen: ”Konsten och den vetenskapliga forskningen ska vara fria. Den akademiska friheten ska respekteras.”
[iv] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 av den 11 april 2024 om fastställande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU (europeisk mediefrihetsförordning), EUT L, 2024/1083, 17.4.2024, ELI: https://eur-lex.europa.eu/eli/reg/2024/1083/oj?locale=sv; Europaparlamentet, konferens om mediefrihet och journalister under press, 10 april 2024.
[v] Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 28 mars 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av programmet Kreativa Europa (2021–2027) och om upphävande av förordning (EU) nr 1295/2013, ”Främjandet av den kulturella mångfalden i Europa och medvetenheten om gemensamma rötter utgår från den konstnärliga yttrandefriheten samt konstnärers och kulturaktörers kunnande och kompetens, och från att det finns livskraftiga och härdiga kulturella och kreativa sektorer i den offentliga och privata sfären som är i stånd att skapa, göra innovationer och framställa sina verk samt sprida dem till en omfångsrik och heterogen europeisk publik” (EUT C 108, 26.3.2021, s. 934).
[vi] Blumberg, N. och Yalzadeh, I., ‘A.R. Penck’, Encyclopaedia Brittanica, https://www.britannica.com/biography/A-R-Penck.
[vii] Verk av båda dessa målare finns också med i Europaparlamentets konstsamling:
https://art-collection.europarl.europa.eu/sv/collections/lokomotiven/ och https://art-collection.europarl.europa.eu/sv/collections/wahle/.
[viii] Talvacchia, B. L., ”Politics Considered as a Category of Culture: The Anti-Fascist Corrente Group”, Art History, vol. 8, nr 3, 1985, s. 336–355.
[ix] Fondazione Emilio e Annabianca Vedova, ”Emilio Vedova: una biografia per immagini”, finns på https://www.fondazionevedova.org/emilio-vedova-una-biografia-immagini.
[x] Konstverket ingick i separatutställningen ”Claus Carstensen: Maghreb Journal” på Galleri Specta i Köpenhamn 1989. Även om titeln som anges i dokumentationen för förvärvet är ”El Arba” borde verket enligt denna katalog egentligen heta ”Ej Jemaa”, olja, 200 x 170 cm, 301288-150289.
[xi] Claus Carstensen, ”What’s left (is republican paint) – Nine Sisters”, (utställningskatalog), ARoS Aarhus Kunstmuseum, 2015. ”Parallellt med sitt konstnärliga arbete har Claus Carstensen även kuraterat ett flertal utställningar som alla bygger på konceptuella och formella kopplingar som ofta förbisetts i konsthistorien. Utställningarna bryter ner konsthistoriska klassificeringar och kategorier för att skapa alternativa narrativ. Precis som utställningen Becoming Animal tar de upp en konceptuell och filosofisk fråga, men de omfattar också en formell och morfologisk utredning av återkommande likheter mellan olika perioder, medier och stilar”.
[xii] Berlinische Galerie, ”Wütendes Pamphlet: ’Pandämonisches Manifest’ von Georg Baselitz und Eugen Schönebeck”, finns på: https://berlinischegalerie.de/en/collection/specialised-fields/artists-archives/pandaemonisches-manifest/; The Morgan Library and Museum, ”Baselitz skrev [manifestet] 1961 och 1962 med sin vän Eugen Schönebeck i samband med deras första utställning. Genom hänvisningarna till sex, död och religion ger texten uttryck för det kaos och den förvirring som rådde i efterkrigstidens Tyskland, med ett kraftfullt språk som inspirerats av Samuel Beckett, Antonin Artaud och Comte de Lautréamont. Baselitz beskrev senare manifestet som ’blint raseri med tämligen halvfärdiga idéer’. De ohyggliga och våldsamma beskrivningarna i texten återspeglas i hans teckningar från den här perioden, som visar deformerade figurer och organiska massor av vridna, formlösa kroppar.” Finns på: https://www.themorgan.org/drawings/item/444549.