Bianco e Nero

Emilio Vedova är en konstnär som är väl medveten om den estetiska förändring som han och hans generation har förkroppsligat. Han är huvudsakligen självlärd genom blygsamma och sporadiska kvällskurser. Under andra världskriget fick Vedova utlopp för tron på sin konst. 1943 gick han med i den antifascistiska gruppen Corrente, vars medlemmar var mottagliga för den revolutionära ambitionen i venetianarens verk. Från den stunden är de flesta av Vedovas förbindelser sådana som åtföljer en konstnärlig attityd. Han var till exempel med och undertecknade Oltre Guernica 1946, för att främja expressiv abstraktion. Ett år senare bildade han Fronte Nuovo delle Arti. 1956 fortsatte han att spränga gränser genom att gå med i Gruppo degli Otto, och ställde ut tillsammans med dem på Venedigbiennalen. Den utställningen förknippas vanligen med födelsen av den inflytelserika rörelsen Arte Informale. Det är tydligt att Bianco e nero förkroppsligar Vedovas tillflykt till abstraktionen som ett sätt att förmedla hans politiska sympatier och förhoppningar. Kompositionen är konfliktutsatt, vinklad, skarp och – som namnet ganska enkelt klargör – kontrastrik. Det som uttrycks är en brytpunkt, en nödvändig förändring för att förhindra att det fortsätter byggas upp en sådan där oreparerbar spänning.