Sullivan’s Field

William Crozier, som målade högstämda landskap, lät sina naturbilder genomsyras av en väldigt igenkännlig känsla av rörelse. Han studerade vid Glasgow School of Art mellan 1949 och 1953 och tillbringade därefter tid i Paris och Dublin innan han till slut slog sig ned i London, där hans karriär började på riktigt. Till slut flyttade han till Cork där han byggde upp sin ateljé. Regionen visade sig vara väldigt inflytelserik och inspirerande, och är det motiv och tema som utforskats mest i hans samlade verk. Croziers sätt att närma sig landskap är tämligen säreget. Hans färger är bjärta, konstrasterande och överlag känsloladdade till den punkt där man inte kan skänka en latent romantik till hans verk. Vidare är hans förståelse av linjearbetet och rörelseenergin vad som verkligen skiljer ut en del av hans verk. Crozier delar inte någon akademisk känsla av perspektiv, utan förmedlar direktionalitet, inriktning och djup genom fallande kurvor som generellt leder blicken till höger i en nästan spiralformig rörelse. Sullivan’s Field kapslar på ett perfekt sätt in denna karaktäristiska komposition. Fältet i titeln verkar nästan dyka ned i vattenförekomsten, och dess krökta kontur bidrar verkligen till rörelseenergin. Vattnet är på ett liknande sätt upprört, och dess linjära, skiktade yta är otålig. Sådant linjearbete står i stark kontrast mot Croziers senare produktion (från 1990-talet och framåt), som präglas av en styv, tillplattad och orörlig vertikalitet.