4. Risker och faror för demokratin
Polariserande konflikter och meningsskiljaktigheter inom samhällen, en rädsla för framtiden och långtgående övervakning och kontroll av människor är några av de teman som skildras i en serie verk om tillstånd präglade av kris och ängslan, och som uppmanar oss att inta en medveten hållning gentemot de verkligheter som målas upp.
Willie Doherty har fotograferat ett stadslandskap, en öde gata i sin hemstad Derry, insvept i en ljus dimma. Antingen är de boende inte där, eller så har de stängt in sig i sina hus. Med hjälp av en ellips skildrar han en situation präglad av dolt våld och spänningar och ger den namnet Enduring, som betecknar motstånd, ihärdighet och integritet.
Konstverk
TWO/FOUR/TWO (Art Group Created In 1996) Costas Mantzalos (*1963) & Constantinos Kounnis (*1973): Believe In Me, 2005 – On display in Parlamentarium, Brussels
Doherty tar på så vis sin utgångspunkt i kopplingen mellan ordet och bilden, något som gjordes redan av dadaisterna, surrealisterna och senare inom den konceptuella konsten på 1900-talet. Han använder denna semantiska möjlighet för att peka på den historiska, politiska och sociala konflikten i Nordirland, och anspelar på de budskap och den graffiti som båda sidor skrivit på murarna i Derry.
Dessa kärnfulla meddelanden är vid en första anblick gåtfulla, i likhet med orden på diptyken: Many have eyes but cannot see (1992). Till vänster och till höger står orden ”Blind spot” och ”Vanishing point”. Kanske åsyftas de dolda, avlägsna platser dit övervakningen, oavsett om den utgörs av kameror eller patruller, inte når.
Ögat, som har potential att se och oavsiktligen skärskåda vissa områden i landskapet och samhällslivet utgör ett drabbande ikonografiskt inslag i det retroupplysta fotografiet av duon TwoFourTwo – Believe in me (2005), i vilket ett stort mänskligt ögonlock framträder bakom ett metallstängsel som för tankarna till ett fängelsegaller.
Doherty har med utgångspunkt i en specifik historisk och social kontext skapat en bild – Endurance – vars innebörd, om vi bortser från den geografiska och politiska bakgrunden, på ett mer allmänt plan skulle kunna överföras till helt andra platser eller situationer där civilsamhället upprätthåller ett stödjande, tyst motstånd inför ett hot. Dohertys verk handlar också om strävan efter att hålla minnet av de händelser som ledde till konflikten levande. Minnet av dessa händelser kan fungera som en uppmaning att se behovet av och stärka samhällens medborgerliga och kreativa förmåga att lösa problem på ett fredligt sätt, främja samarbete och undvika extrema, våldsamma situationer likt den i James Hanley The Convert (1992).
När staten förvandlas till ett skräckfyllt maskineri som inte längre tjänar medborgarna utan i stället utnyttjar dem och kränker deras privatliv, kan man säga att den antagit den monstruösa formen av en mytologisk leviatan. Detta monster kan ses stiga upp ur havet i den mittersta pannån i Andrey Daniels apokalyptiska triptyk: Trilogy: The Elusive Meaning of Cause and Effect: To Bruegel, The Mating Season of the Leviathans, The Death of Worker X (2009).
Daniel anspelar sannolikt på Tomas Hobbes Leviathan (1651), i form av en hyllning till 1500-talskonstnären Pieter Brueghel den äldre, och mer specifikt till ett av Brueghels mästerverk, Dulle Griet (ca. 1564) – som finns i samlingen på Museum Mayer van den Bergh i Antwerpen – där huvudgestalten Dulle Griet tittar ner i gapet på helvetet, som fått ett monsters ansikte
På samma sätt som Brueghels målningar under 1500-talet kunde uppfattas som bildliga dokument över den folkliga kulturen är också gestalterna i Daniels triptyk vanliga människor, men från 2000-talet: turister på pannån till vänster, byggarbetare på pannån till höger. Allihopa drabbas de av ett plötsligt kosmiskt kaos som tränger in i deras liv.
I Bulgarien är Daniel känd som en ”konstnär, samhällsledare, kollega och mentor som etablerade sig som en av de ledande gestalterna i konstvärlden och drev bulgariskt måleri framåt i slutet av 1900-talet och därefter”. Som en av de viktigaste kännarna av målarens verk har påpekat hävdade och ansåg Daniel att konstnärer bör framställa mening: ”Och lär vi oss inte att skapa mening, att framställa mening för båda oss själva och för andra, för mycket stora grupper av människor, så vore detta föga mer än en vegetativ tillvaro“.
Andra faror och katastrofer – terrorism, krig, vandalism osv. – som också hotar demokratin och friheten, har avbildats på ett humoristiskt sätt av Flo Kasearu i hans serie teckningar med namnet Fears of a Museum Director (2014). Dessa till synes komiska scener har en djupare innebörd: De uttrycker rädslan för en oviss framtid på ett sätt som är typiskt för journalistiska skämtteckningar genom att visa upp en rad extrema och katastrofartade situationer som skulle kunna drabba alla möjliga offentliga och privata institutioner.
Risken för okritiskt tänkande och främlingskap representeras på ett allegoriskt sätt i Yannis Gaitis oljemålning på trä The Parade (1983). Här skildras överbefolkning, indoktrinering och likriktning, där människans vanlighet förvandlas till en linjär och alienerad flock av identiska människor i överlappande rader. Gaitis skänker denna stela folkhop en gnutta humor, vilket gör att vi lättare kan ta in representationen av ett samhällssystem som är så ytterst likriktat.
Dan Wolgers End of the public road (1995), väcker en känsla av ovisshet, där betraktaren kan känna igen sig själv i föraren av det fordon som speglas i den blå metallskylten som står i slutet av vägen. Om vi uppfattar den allmänna vägen som en metafor för civilisationen och rättsstatsprincipen, kan vi se detta foto som en tvetydig förvarning om det som kan tänkas skymtas bortom den gräns där rättsstatsprincipen råder.